Min högläsningsbok Jag, mamma och Socka Musen har blivit vald till “En bok för alla“!

Det betyder att man nu kan köpa den för det överkomliga priset 30 kronor (eller ännu billigare faktiskt, 21 kronor på AdLibris).

*stolt*

Uppdatering: En bok för alla presenterar sin vårutgivning på onsdag den 21 mars klockan 16-18, på förlaget på Rådmansgatan 65 i Stockholm. Vid femtiden kommer jag att vara där och berätta om Mamman och Socka Musen!

Andra bloggar om: En bok för alla, barnböcker, Socka Musen

- Har du fortfarande inte läst Stiftelsetrilogin?
- Nja, jag började på den men … Men har du läst Röde Orm nu?
- Jag har inte hunnit, jag håller på och läser Magic Time som X har tjatat om så länge … men sen kanske …

Var och en i vår familj har sina favoritböcker, som vi alltid försöker få de andra att läsa. Det lyckas ibland - men förhållandevis är det ganska sällan.

Fast jag har totalt förtroende för de andras omdöme är det något som tar emot, och ju mer personen i fråga tjatar om att jag bara måste läsa Kafka eller Harry Potter eller Paul Auster, desto mer skjuter jag upp det. Antagligen är det samma sak för de andra, så nu har jag helt slutat att tjata/antyda/skicka subliminala meddelanden om att de ska läsa Jitterbug Perfume.

Men jag tänker på de här favoritböckerna, att de blir som en slags osynliga familjemedlemmar. I mitt liv finns alltid Tom Robbins med, tillsammans med några andra författare som har gett mig riktigt tankeväckande läsning. De blir som en klok faster. Och alla i familjen har olika fastrar som ingen av oss andra har träffat.

Idag + i morgon (18-19 november) är det bokmarknad på Street.

Jag ska packa några ex av Jag, mamma och Socka Musen, Handbok för vilda barn och Robotboken i en kartong och cykla dit. Kom gärna och hälsa på, jag sitter i Författarförbundets monter mellan klockan 15 och 17 idag, lördag.

Om du aldrig har varit på Street förut är bokmarknaden en bra anledning att ta sig till Hornstull. Det finns massor att läsa och höra, god mat och supermånga trevliga människor! Här finns hela programmet (pdf-fil).

Postat även på Anna Toss & C:o och Stockholmsbloggen. Andra bloggar om: Street, böcker, författare

För er som läste om hur Vietnamsångerna är för evigt inbrända i min hjärna kommer det kanske inte som en överraskning att jag läste Sprätten satt på toaletten och andra pedagogiska böcker om kapitalismen när jag var liten.

Det var inte så att min mamma köpte de här böckerna till mig, men hon fick dem i jobbet och tog med dem hem. När hon läste högt för mig var det alltid sagor; Bröderna Grimm, Nalle Puh, Maurice Sendak, Lennart Hellsing och Astrid Lindgren, Lilla Anna och långa farbrorn, Putte i Blåbärsskogen eller tillochmed Tusen och en natt.

Men på 70-talet fanns det också en del moderna sedelärande böcker i bokhögarna hemma: En by i Sydamerika av Stig Unge och Cecilia Torudd, Anna Riwkins Salima bor i Kashmir och de andra bor-i-böckerna, Dahlbergs demonstrerar av Rolf Knutsson och Maud Reuterswärd, och många andra.

Så här skrev Rabén & Sjögren om sina barnböcker i Verdandi-serien:

Verdandis barnböcker är ett försök att introducera en delvis ny typ av barnlitteratur. Målsättningen är bland annat att tillgodose barns behov av information om aktuella internationella samt sociala problem. Förutom faktaframställningar presenteras uppdiktade berättelser med ett radikalt idéinnehåll. Verdandis barnböcker vill förmedla en kritisk syn på dessa frågor.

De politiska böckerna var oftast tråkiga. Men Sprätten var ganska kul, för han bajsade. Och stirrade på nakna tanter.

Boken om Sprätten är skriven av Annika Elmquist 1970.

En annan bok som gjorde ett outplånligt intryck på mig är Mamman och pappan som gjorde arbetsbyte, av Sonja Åkesson och Monica Schultz (1970).

Inte för att mamman jobbade - det var jag redan (mer än) van vid, utan för att det fanns en pappa som gillade att vara tillsammans med sina barn.

“Det hade han egentligen alltid önskat sig: han tyckte det var helkul att tvätta och stryka och baka och laga mat. Och tänk att få ha barnen omkring sig hela dagarna!“

Boken om Mikaels mamma Mari som jobbar i gruva, Varför arbetar mamma? av Horst Tuuloskorpi (1981) är inte en av mina barndomsböcker (jag blev själv mamma två år efter att den kom ut).

Ändå har jag den stående bland 70-talsböckerna. Det enda som gör den annorlunda är att den är så dyster. Maris dystra liv i gruvan skildras i dystra svartvita bilder.

Men man får veta precis varför mamma arbetar:

“När Mari arbetar så hjälper hon till med tillverkningen av allting som hon och Mikael behöver. Det är därför hon arbetar. Samtidigt hjälper hon till med allting som alla människor behöver för att kunna leva, tänka och ha roligt.“

Jag har inte läst de här böckerna för mina egna barn. De har fått höra många av sagorna som min mamma läste för mig, och fantastiska böcker som kom ut när de själva var små. Jag har medvetet inte valt pedagogiska socialrealistiska böcker åt dem, antagligen för att Verdandi-böckerna fortfarande ger mig rysningar av tråkighet. Det närmaste vi har kommit “uppdiktade berättelser med ett radikalt idéinnehåll” är kanske Olssons pastejer, men den är så rolig och sorglig samtidigt så det räknas inte.

Samtidigt vet jag att man inte alltid märker vad ens egen samtid tar sig för egendomliga uttryck, eftersom man är mitt uppe i den. Vad kommer våra barn att få rysningar av?

Andra bloggar om: böcker, barnböcker, litteratur, pedagogik, 70-talet, kapitalism, Sprätten, Verdandi, kulturfostran.

PS Klicka på bilderna för att se dem i större format.

PPS Den här posten försvann ett tag, men tack vare Jonas på svensk lemonad kunde den komma tillbaka igen. Tack Jonas!

Nej, det är ingen deckare, bara ett dumt och obegripligt mysterium. Här fanns igår en post med rubriken “Barn av vår tid”. Den handlade om boken Sprätten satt på toaletten och andra “uppdiktade berättelser med radikalt idéinnehåll” från min barndom, med många bilder och en del länkar. Men nu är den borta! Försvunnen! Raderad från cybervärldens yta!

Ursäkta om ni kom hit för att läsa den, jag ska göra allt för att hitta den igen, eller skriva om den vid tillfälle.

** Uppdaterat 4 november ** Nu är texten tillbaka igen

** Uppdaterat 2 november **

P1-programmet Boktornet ska läggas ner, och ingenting kommer i dess ställe. Styrelsen i Sveriges författarförbund är arga och har idag mailat vd:n Peter Örn och programdirektören Eva Blomquist på Sveriges Radio:

Vi hör med oro att ni planerar att lägga ned Boktornet från årsskiftet. Det innebär att ett stort litteraturfönster stängs inom public service. Boktornet producerar 4 program/vecka 52 veckor/år. Det handlar om en presentation och en lyssnarupplevelse baserad på minst 200 böcker. Boktornet har blandat gammalt och nytt, klassiskt och populärt. Att man väljer att “riva” Boktornet och inte ersätta det med något annat är för oss obegripligt - speciellt som litteraturintresset är starkare än någonsin. Det finns heller ingen argumentation bakom nedläggningen. Att “tablån är full” är bara tomma ord.

Vi motsätter oss inte förnyelse och förändringar men det sätt på vilket ledningen för SR nu genomför dessa förändringar blottar en allvarlig brist på idéer om vad som ska komma i de nedlagda programmens ställe.

Boktornet behövs för att ge publiken en möjlighet till nya och oväntade litterära möten. Boktornet är ett program som gör att folk sen går till biblioteket och lånar böcker. Lägg inte ner Boktornet.

Uppdatering: Jag fick ett mail från programdirektör Eva Blomquist. Hon skriver så här:

Inför 2007 finns programmet inte med i programtablån för P1. Anledningen är att P1-tablån skall genomgå några få förändringar där några program skall ge plats åt andra. Det är ett led i en kontinuerlig utveckling, som Sveriges Radio genomför inför varje verksamhetsår.
Jag har förståelse för att det leder till besvikelse för de lyssnare, som är fästa vid speciella program. Det är svårt att undvika att förändringar också drabbar.

Låt mig försäkra att Sveriges Radio inte kommer att minska andelen litterärt stoff i sitt programutbud. Dels är det en tydlig del av vårt public service-uppdrag, dels är det ett värdefullt inslag i programmen, som vi vet att många lyssnare uppskattar.

För att bättre tillfredsställa den litteraturintresserade radiopubliken har det länge varit en ambition hos Sveriges Radio att erbjuda lyssnarna alla de uppläsningar, gamla och nya, som finns i vårt arkiv.
Vi vet att lyssnarna i allt större utsträckning vill lyssna när det passar deras övriga vanor. Ett sätt att underlätta detta vore att göra uppläsningarna nedladdningsbara via SR-webben. På samma sätt skulle också ett radiobibliotek kunna skapas för barnen. Det skulle underlätta för barnen och deras föräldrar om radions alla sagor och berättelser fanns tillgängliga för lyssning på SR:s barnwebb. Vi hoppas att det ska bli möjligt, för litteraturens och för lyssnarnas skull.

Ingenting om hur Boktornet ska ersättas alltså, men ett avledande halvt löfte om modernare barnradio.

Andra bloggar om: Boktornet, Svenska Författarförbundet, Sveriges Radio

Dave Pelzer (Bokförlaget Forum 2005)

Dave Pelzer är mest känd för sina självbiografiska böcker om pojken som kallades Det, där han beskriver en fruktansvärd barndom med en psykotisk mamma som plågade och misshandlade honom. Vid tolv års ålder fick han äntligen hjälp att flytta hemifrån och blev placerad i fosterhem. Hans “pojken”-böcker har blivit storsäljare i många länder.

På senare år har Pelzer även skrivit en rad självhjälpsböcker, med utgångspunkt i sina egna erfarenheter. Den senaste boken heter “Självhjälp för tonåringar” (orginaltitel Help Yourself for Teens: Real-Life Advice for Real-Life Challenges), och syftar till att stötta ungdomar som haft det svårt.

Budskapet i boken är enkelt och klokt. “Du kan klara dig, om du bara vill” skriver Pelzer. “Hat och rädsla är bara hinder på vägen - ingen annan bestämmer ditt öde utom du själv”. Han talar direkt till sin unga läsare: “Jag ber dig”, skriver han, “lyssna noga på det här och gör inte samma misstag som jag gjorde!”

Trots den goda viljan är det här inte någon bra, läsvärd eller prisvärd bok för de allra flesta. Det positiva budskapet uppväger inte bokens svagheter.

För det första är det en bok om ganska extrema omständigheter, som vänder sig till en ganska liten målgrupp: unga människor i ganska extrema situationer. Det svenska förlaget skriver att “detta är en bok som alla tonåringar kan ha glädje av och finna stöd i”, men det tycker jag inte alls. Även om de flesta ungdomar har finnar behöver de inte en bok om hudvård för brännskadade. Det känns mer som ett försök från förlagets sida att slå ännu mer mynt av Pelzers berömmelse. Frågan är också om de personer som faktiskt skulle ha nytta av den kommer att läsa den.

För det andra är det en typisk amerikansk självhjälpsbok, på det sättet att den är långrandig och tuggar om samma budskap, om och om igen. Den hade kunnat vara hälften så kort (nu är den på 192 sidor) och ändå sagt samma sak. Mycket av texten är också utklippt och inklistrad från hans andra böcker, i de stycken där Pelzer flikar in sina barndomsminnen i korta eller långa tillbakablickar.

För det tredje är den uppfostrande och mer tjatig än en dagisfröken. Varje kapitel avslutas med långa listor av uppmaningar som “Lär dig att följa ditt samvete!”, “Kom alltid ihåg vad som verkligen är viktigt för dig!” och “Slut dig inte inom dig själv!”. Till slut känner man sig som en trotsig tonåring som tänker gå och sluta sig inom sig själv bara på pin kiv.

Eller som en av tonåringarna, som jag bett att läsa den, sammanfattade:
“Det är fint tänkt. Men det funkar inte.”

En kortare version av den här recensionen är publicerad i tidningen Leva, nummer 10.

Andra bloggar om: Dave Pelzer, Självhjälp för tonåringar, självhjälp, tonåringar, böcker, boktips.

Tycker du att det regnar mycket?
Börjar det kännas som om det blir en kort sommar?

Gå inte ut då. Stanna och läs den här novellen istället: All Summer in a Day, av Ray Bradbury.
Sen kan vi snacka om regn.

Tunnelbanebok just nu är Görel Kristina Näslunds Lär känna psykopaten. Begreppet “psykopat” används säkert ofta helt felaktigt - enligt kvällstidningarna är hälften av dina arbetskamrater och alla dina chefer psykopater. Men när man har haft att göra med personer med psykopatiska drag blir man förstås nyfiken på hur de ser ut inuti. Näslunds bok är intressant än så länge, med lättbegriplig medicinsk historia och bra intervjuer (fast lite blåögt är det ibland).

The Truth av Terry Pratchett är en favorit och får följa med både på tunnelbanan och i sängen. Det är andra gången jag läser den och nu är den ännu bättre! William de Worde blir tidningsutgivare när den första tryckpressen kommer till Ankh-Morpork, och försöker bevisa att Lord Vetinari har blivit falskt anklagad för mord. För att bevisa Vetinaris oskuld behöver han hjälp av en talande hund, men de galna mördarna Mr Tulip och Mr Pin är är på både honom och hunden på spåren. Discworld är en bucklig spegelbild av vår värld - i just den här boken får kvällspressen och överklassen sina fiskar varma.

Den tredje boken, Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith, började jag läsa igårkväll, så den måste jag be att få återkomma om. Upplägget verkar iallafall bra!

Andra bloggar om: Näslund, psykopater, Pratchett, Discworld, journalister, McCall Smith

Ingen har någonsin bett mig om en autograf, och det var många år sen jag själv drömde om att få någons namnteckning i en liten bok. Däremot drömmer jag idag om att få läsa Fredrik Strages bok Fans som alla verkar så lyriska över, precis som Zadie Smiths Autografjägare.

Just när jag sitter och funderar på vad det är som gör autografer så åtråvärda dimper ett brev från Författarförbundet in i min brevlåda:

Kära förbundsmedlem!

Det har kommit till förbundets kännedom att personer som påstår sig samla på autografer och foton på författare skickar brev där de uppmanar mottagaren att på ett förtryckt kort fästa sitt fotografi och skriva sin autograf.

Ett sådant kort med fotografi och namnteckning kan sedan utgöra underlag för ett falskt pass eller användas vid beställning av varor eller tjänster i annans namn m m.

Vi vill råda alla medlemmar att inte besvara brev av detta slag på något sätt.

Vänliga hälsningar,
Förbundsjuristerna

Typiskt jurister att genast misstänka autografjägarna för att vara kallhamrade typer som vill luras och smuggla, istället för att tro att vi svenska författare är så omåttligt populära utomlands så att fansen slåss om våra autografer.
Fast de har förmodligen rätt.

Andra bloggar om: autografer, fans, förfalskare, författare

I gårdagens KU-utfrågning sa statsminister Göran Persson att ordet tsunami var okänt för honom i december 2004.

Det berodde kanske på att han inte hade läst Kul att veta - Bra att kunna: Handbok för vilda barn. Hade han gjort det så hade han inte varit lika okunnig. Där kan man nämligen läsa att:

Flodvågor bildas av jordbävningar under vattnet. Det är en framvällande vattenmassa som blir som en enda stor våg. Den kallas tsunami, som är ett japanskt ord. Flodvågor kan få en fruktansvärd kraft, trots att de inte behöver vara mer än några decimeter höga. Den samlade vattenmassans hastighet kan bli flera hundra kilometer i timmen. Den kan, då den drabbar en kust, skölja långt upp på land och förstöra mycket i sin väg. En tsunami kan bli väldigt hög. 1171 uppmättes en tsunami söder om Japan till 85 meter.

Illustration och copyright: Ulf Ragnarsson

Hade Persson läst det så hade han inte blivit så förbryllad när han hörde ordet tsunami på annandagen. (Han kunde förstås ha hängt med bättre i skolan också.)
Hade han sedan läst vidare i boken så hade han kanske lärt sig att göra hemgjort snor, att hitta borttappade saker, hur man räknar ut hur många kulhål någon har, hur man skickar nödsignaler och vad djinnen viskade i örat på de som tävlade om vems kamel som skulle komma först till oasen. Och en del annat.

Andra bloggar om: tsunami, Göran Persson, KU, böcker

Neil Gaiman är en av vår tids bästa fantasyförfattare. Han blev först känd i Sverige för serierna om Sandman, men på senare tid även som författare till böcker för barn och vuxna som American Gods, Anansi Boys, Coraline, Stjärnstoft och Goda Omen (tillsammans med Terry Pratchett).

Neil Gaiman har en hemsida där han också bloggar, med många långa intressanta poster. För alla som har lite lättare att läsa svenska än engelska finns nu Gaimans blogg översatt till svenska av Niklas Herrström, en alldeles vanlig svensk Gaiman-läsare!

Niklas har översatt bloggen sen i november 2005. Jag tycker det är ett fantastiskt jobb han gör och att Gaiman borde ge honom en medalj, eller iallafall en liten hjälte-ikon att lägga upp på sin sida. Enligt Niklas vet Gaimans webmaster om att sidan finns och har tydligen lovat att den ska läggas med bland länkarna på Gaimans sida, något som ännu inte är gjort.

Andra bloggar om: Neil Gaiman

Fredrik Eklund (Debutantförlaget 2005)

Klart man blir nyfiken på en bok med en jätteglad och blåögd kille på omslaget som tydligen helst av allt i världen ville bli världens mest kända porrskådis, istället för att bli bankman som pappa eller författare som brorsan (fast det blev han ju ändå till slut). Vad är drivkraften? Hur tänker han? (more…)

Bengt Ohlsson (Albert Bonniers förlag 2004)

Pastor Gregorius är olycklig. Hans unga hustru verkar sky honom, människor tystnar när han går förbi. När han ser sig i spegeln ser han en kropp i förfall, en svag man på väg att dö. Hur kunde det gå så här? När allt han ville var att älska Gud, älska sin Helga och hjälpa människorna. (more…)

Hur gör en författare för att få grepp om läsarens hjärta - och vrida om? Det är ändå ganska få böcker som verkligen berör, som får en att gråta, skrika, kasta saker eller bli förstenad i timmar med tom blick. Det räcker inte med att boken är spännande eller bra, inte ens med att den lockar fram en tår eller ett leende. Här pratar vi om starka känslor, starka böcker - kanske en på tusen. (more…)

Helena Henschen (Brombergs, 2004)

En dag, tidigt på våren 1932, tar en ung man i Stockholm livet av sin far och hans två hushållerskor. Några timmar senare reser han till Uppsala där han skjuter sin fru och slutligen sig själv. Morden blir förstasidesstoff men man får aldrig någon riktig klarhet i vad som hände, varför fem människor dog en så våldsam död. (more…)

Mikael Niemi (Norstedts 2004)

Kanske verkar det udda att den prosaiske tornedalingen Niemi skriver en bok om något så eteriskt som färder till andra planeter. Men som sagt, berätta kan ju karln. Det första kapitlet i Svålhålet tecknar en ögonblicksbild av glödgrillad harr vid älvens strand så grafiskt att man kan känna smaken av fisken i munnen, vattnets kyla mot ångan från bastun och dånet från rymdskeppet som landar en bit bort.

Men sen bär det av ut i rymden. Och rymden enligt Niemi är ett ganska prosaiskt, för att inte säga geggigt, ställe. (more…)

Neal Stephenson (1992)

Hiro Protagonist delar ut pizzor åt maffian. Egentligen är han en hacker, men man måste ju överleva också. Den här dagen har Hiro otur. Först råkar han köra ner maffians pizzabil i en swimmingpool, fast då dyker den übercoola skateboardkuriren Y.T., 15 år, upp och räddar Hiro från det fruktansvärda ödet att inte ha levererat pizzan inom 30 minuter.

Senare samma dag, i den virtuella värld som Hiro och hans kompisar en gång skapade och som nu blivit mer populär än själva verkligheten, försöker en lejd mördare koka hans hjärna (och alla andra hackers hjärnor) med hjälp av ett virus. Och det är inte vilket datorvirus som helst. Det kallas för Snow Crash. Det är tillverkat av en sumerisk gud och kan bryta ner både språkliga och religiösa barriärer. (more…)

Julia är tretton år och läser mycket, ibland på svenska men helst på engelska. Jag bad henne att ge mig några bra julklapps-boktips. Här kommer de. (more…)

En bok om rymdresor, om Jurij Gagarin, skriven av en svensk tjej. Det lät så himla bra, men nu är jag besviken och förvirrad. Hjälp mig att vilja läsa vidare! (more…)

När vår Max var liten läste vi förstås Max-böckerna för honom. (more…)

En annan cool tjänst är Gnooks, en del av Gnod, där man kan få tips på nya författare. Även Gnooks utgår från vad andra läsare har i sina bokhyllor.

Du skriver in en författare du gillar och vips genereras en litteraturkarta, där mängder av andra författare ligger och guppar i närheten av den du skrev in. Ju närmare de befinner sig, desto fler är det som har rekommenderat båda författarna. (more…)

Via det smarta och roliga nyhetsbrevet InternetWorlds Surftips har jag hittat bland annat tjänsten What Should I Read Next?

Skriv in vilken bok du läst senast, så får du rekommendationer från andra gnod-bokläsare. Jag skrev in följande tio böcker som jag läst mer eller mindre nyligen (fast jag fick anpassa både bokval och titlar efter vad som fanns i gnod-databasen): (more…)

Just nu läser jag fyra böcker samtidigt. Dessutom hann jag läsa ut tre böcker i Paris så nu borde det drösa in recensioner snart!

Men idag ser min pågående-bok-hög ut så här: (more…)

(more…)

Suzanne Sjöqvist (Wahlström & Widstrand 2005)

När Suzanne Sjöqvist var tio år dog hennes pappa. När hennes egna barn var i skolåldern förlorade de sin pappa. Några år senare hörde Suzanne ett radiprogram om hur några danska barn hade medverkat till en bok om att förlora en förälder. Det fick henne att sätta igång en bok där hon samlade svenska barns berättelser. Varje år förlorar nämligen fler än 3000 svenska barn och tonåringar sin mamma eller pappa genom dödsfall. (more…)

(more…)

Smaken är olika, som tur är. Men är det inte konstigt ibland HUR olika? Hur kommer det sig att så många verkligen älskar vissa författare som andra bara somnar av? Är det ni eller vi som är tokiga? (more…)

Här är en lång lista på favoritböcker. (more…)

De här böckerna står på min önskelista: (more…)

Lewis Carroll (1865)

Är alltihop bara en dröm, eller har Alice hamnat på ett teparty i Underlandet för att hon följde efter den jäktade kaninen som var orolig att bli halshuggen om han kom försent till Drottningens krocketmatch? (more…)

Frank Abagnale (1980)

Boken är skriven (eller snarare dikterad) av Frank Abagnale Jr., en före detta storskurk och checkbedragare som for världen runt på 60- och 70-talet och lurade flygbolag, hotell och banker på miljoner dollar. Han var bara 17 år när han (more…)

Eric Linklater (1945)

Systrarna Dina och Dorinda får problem när det blåser på månen - om de är snälla blir de ännu snällare, men om de busar en sådan kväll så blir allting bara ett elände. (more…)

Johan Althoff (Alfabeta, 1996)

Visste du att tretton ord - till exempel dessa: (more…)

J D Salinger (1961)

J D Salinger är kanske mest känd för sin roman “Räddaren i nöden“, men han skrev en del annat också. Bland annat flera berättelser om familjen Glass (more…)

Terry Pratchett och Neil Gaiman (1990)

Himmel och Helvete förbereder sig på Den sista striden. Antikrist är född - fast av ett misstag blir han förväxlad med en annan bebis, så (more…)

Zac O’Yeah (Ordfront, 2004)

Efter trettio sidor känner jag en stark önskan att resa till Indien - det har jag aldrig velat tidigare. Men nyfikenheten, lusten och respekten är så stark i den här boken, man bara måste bli intresserad. (more…)

Peter Pohl och Kinna Gieth (Rabén, 1998)

När Kinnas tvillingsyster Jenny dog skrev hon ett brev till författaren Peter Pohl och bad honom att berätta deras historia: (more…)

P G Wodehouse (1925)

Böckerna om Jeeves och Wooster, och om alla de andra engelska överklassfigurerna på sina skruttiga gamla slott, är perfekta om man gillar att fnissa åt prilliga engelska lorder, fascister i kortbyxor, arga fastrar (more…)

Tom Robbins (Bantam 1984)

Om jag bara får välja en bok bland alla favoriter måste det bli Jitterbug Perfume, skriven 1984 av den amerikanske författaren Tom Robbins, mer känd för boken “Even cowgirls get the blues”. (more…)

Hans Alfredsson (W&W, 1983)

En otroligt smart samling deckarnoveller där komissarie Albin Vinkelryd berättar för sin gode vän Hals Alfredson om fall han minns. Han löste de flesta förstås, men inte alla … (more…)

C S Dane (1993)

Oumbärlig. Utan denna bok, smockfull med dåliga råd, är man helt bortkommen i bättre sällskap. (more…)

Barbro Lindgren (Rabén, 1969)

Härligt vrickade pappan Loranga ligger under ett bord och lyssnar på popmusik hela dagarna, när han inte leker med sonen Masarin eller hälsar på gamle farfar Dartanjang som har feber i halva (more…)

Peter Pohl (Alfabeta, 1991)

“En trebarnsmamma och tillika förskolelärare för ordet. Hon har en son på dagis, ett dagis där personalen är ointresserad och gör en hel del fula (more…)

C S Lewis (1950-1956)

En stor del av min tid som liten gick åt till att hitta garderoben som leder till landet Narnia - men problemet är att man inte hittar den om man letar. (more…)

Lars H Gustafsson (Norstedts förlag, 2004)

Varför blir man sårbar, och hur blir man stark? Lars H Gustafsson skriver om barns och vuxnas inre och yttre förutsättningar i vårt ofta hårda samhälle. (more…)

Jan Lars Jensen (1999)

Indien, tusen år in i framtiden. Gudarna - ofta i skepnad av maskiner - är med få undantag våldsamma och grymma. Den enda som vågar stå upp mot dem är Babiankrigaren, den store hjälten, alla indiers idol.

Men den unge Rakesh vet något mer om Babiankrigaren. Han vet att hjälten måste dö, att han, Rakesh, måste döda honom. Det är hans dharma och han är helt besatt av detta sitt oundvikliga öde. Han har sina skäl - ett är att dödsgudinnan Kali har berättat det för honom. Det andra är mer privat.

På sitt korståg möter han den snorkige hovingenjören Vasant. Rakesh ser genast att Vasant är en del av hans dharma och tvingar med honom på sin resa. Trots att Vasant föraktar den lågkastige Rakesh följer han med. Han är själv på flykt från härskarens hustru som har använt honom i sin mordiska plan att ta över makten från sin make, hjälpt av en grupp utövare av kama sutra.

Rakesh och hans motvillige reskamrat trotsar demoner, rebeller och krigare och hamnar tillochmed i närkamp med de jättelika gudarna Jagannath och Shiva. De får oväntad hjälp av en gravid pragmatisk munk - men vad försiggår egentligen i gudarnas maskinrum?

Det här är författaren Jan Lars Jensens debutbok. När boken blev antagen blev han först glad, men sen började han oroa sig för hur hinduer skulle uppfatta hans bilder av deras gudar och religion. Oron blev allt starkare - han såg framför sig ett öde långt värre än Salman Rushdies - och övergick faktiskt i psykos, till omgivningens stora förvåning. Efter en tids vistelse på psykiatrisk klinik, mycket medicinering och terapi blev han frisk igen och skrev en till bok om sin mentala tripp, fast den har jag inte läst.

Herman Hesse (1922)

Siddharta är en ung indisk pojke, som till en brahmin, samtida med Siddharta Gautama, Buddha. (more…)

Harry Harrison

Den sluge, snygge och karismatiske hjälten Jom Bolivar “Slippery Jim” diGriz börjar som skrupelfri bov men blir (nästan) omvänd och hjälper den Intergalaktiska polisen att (more…)

Neil Gaiman (1998)

Tristran Thorn är en ung man som bor i den lilla byn Wall någonstans på den engelska landsbygden. Han vill vara en god fåraherde och tänker inte så ofta på sitt magiska påbrå (more…)