Barn av vår tid
För er som läste om hur Vietnamsångerna är för evigt inbrända i min hjärna kommer det kanske inte som en överraskning att jag läste Sprätten satt på toaletten och andra pedagogiska böcker om kapitalismen när jag var liten.
Det var inte så att min mamma köpte de här böckerna till mig, men hon fick dem i jobbet och tog med dem hem. När hon läste högt för mig var det alltid sagor; Bröderna Grimm, Nalle Puh, Maurice Sendak, Lennart Hellsing och Astrid Lindgren, Lilla Anna och långa farbrorn, Putte i Blåbärsskogen eller tillochmed Tusen och en natt.
Men på 70-talet fanns det också en del moderna sedelärande böcker i bokhögarna hemma: En by i Sydamerika av Stig Unge och Cecilia Torudd, Anna Riwkins Salima bor i Kashmir och de andra bor-i-böckerna, Dahlbergs demonstrerar av Rolf Knutsson och Maud Reuterswärd, och många andra.
Så här skrev Rabén & Sjögren om sina barnböcker i Verdandi-serien:
Verdandis barnböcker är ett försök att introducera en delvis ny typ av barnlitteratur. Målsättningen är bland annat att tillgodose barns behov av information om aktuella internationella samt sociala problem. Förutom faktaframställningar presenteras uppdiktade berättelser med ett radikalt idéinnehåll. Verdandis barnböcker vill förmedla en kritisk syn på dessa frågor.
De politiska böckerna var oftast tråkiga. Men Sprätten var ganska kul, för han bajsade. Och stirrade på nakna tanter.
Boken om Sprätten är skriven av Annika Elmquist 1970.
En annan bok som gjorde ett outplånligt intryck på mig är Mamman och pappan som gjorde arbetsbyte, av Sonja Åkesson och Monica Schultz (1970).
Inte för att mamman jobbade - det var jag redan (mer än) van vid, utan för att det fanns en pappa som gillade att vara tillsammans med sina barn.
“Det hade han egentligen alltid önskat sig: han tyckte det var helkul att tvätta och stryka och baka och laga mat. Och tänk att få ha barnen omkring sig hela dagarna!“
Boken om Mikaels mamma Mari som jobbar i gruva, Varför arbetar mamma? av Horst Tuuloskorpi (1981) är inte en av mina barndomsböcker (jag blev själv mamma två år efter att den kom ut).
Ändå har jag den stående bland 70-talsböckerna. Det enda som gör den annorlunda är att den är så dyster. Maris dystra liv i gruvan skildras i dystra svartvita bilder.
Men man får veta precis varför mamma arbetar:
“När Mari arbetar så hjälper hon till med tillverkningen av allting som hon och Mikael behöver. Det är därför hon arbetar. Samtidigt hjälper hon till med allting som alla människor behöver för att kunna leva, tänka och ha roligt.“
Jag har inte läst de här böckerna för mina egna barn. De har fått höra många av sagorna som min mamma läste för mig, och fantastiska böcker som kom ut när de själva var små. Jag har medvetet inte valt pedagogiska socialrealistiska böcker åt dem, antagligen för att Verdandi-böckerna fortfarande ger mig rysningar av tråkighet. Det närmaste vi har kommit “uppdiktade berättelser med ett radikalt idéinnehåll” är kanske Olssons pastejer, men den är så rolig och sorglig samtidigt så det räknas inte.
Samtidigt vet jag att man inte alltid märker vad ens egen samtid tar sig för egendomliga uttryck, eftersom man är mitt uppe i den. Vad kommer våra barn att få rysningar av?
Andra bloggar om: böcker, barnböcker, litteratur, pedagogik, 70-talet, kapitalism, Sprätten, Verdandi, kulturfostran.
PS Klicka på bilderna för att se dem i större format.
PPS Den här posten försvann ett tag, men tack vare Jonas på svensk lemonad kunde den komma tillbaka igen. Tack Jonas!
“Kära läsare! Den bok du nu håller i din hand är en handbok.
“När jag var liten brukade jag fråga min mamma när jag kom hem från skolan vad hon hade gjort den dagen. Jag åt alltid mellis direkt när jag kom hem och min mamma brukade vara i köket och prata med mej.
“För länge sedan, i det gamla England, levde en trollkarl som hette Merlin. Han kunde trolla med väder och vind, bota sjuka människor och djur och skåda in i framtiden.
