Det betyder att man nu kan köpa den för det överkomliga priset 30 kronor (eller ännu billigare faktiskt, 21 kronor på AdLibris).

*stolt*

Uppdatering: En bok för alla presenterar sin vårutgivning på onsdag den 21 mars klockan 16-18, på förlaget på Rådmansgatan 65 i Stockholm. Vid femtiden kommer jag att vara där och berätta om Mamman och Socka Musen!

Andra bloggar om: En bok för alla, barnböcker, Socka Musen

Var och en i vår familj har sina favoritböcker, som vi alltid försöker få de andra att läsa. Det lyckas ibland - men förhållandevis är det ganska sällan.

Fast jag har totalt förtroende för de andras omdöme är det något som tar emot, och ju mer personen i fråga tjatar om att jag bara måste läsa Kafka eller Harry Potter eller Paul Auster, desto mer skjuter jag upp det. Antagligen är det samma sak för de andra, så nu har jag helt slutat att tjata/antyda/skicka subliminala meddelanden om att de ska läsa Jitterbug Perfume.

Men jag tänker på de här favoritböckerna, att de blir som en slags osynliga familjemedlemmar. I mitt liv finns alltid Tom Robbins med, tillsammans med några andra författare som har gett mig riktigt tankeväckande läsning. De blir som en klok faster. Och alla i familjen har olika fastrar som ingen av oss andra har träffat.

Jag ska packa några ex av Jag, mamma och Socka Musen, Handbok för vilda barn och Robotboken i en kartong och cykla dit. Kom gärna och hälsa på, jag sitter i Författarförbundets monter mellan klockan 15 och 17 idag, lördag.

Om du aldrig har varit på Street förut är bokmarknaden en bra anledning att ta sig till Hornstull. Det finns massor att läsa och höra, god mat och supermånga trevliga människor! Här finns hela programmet (pdf-fil).

Postat även på Anna Toss & C:o och Stockholmsbloggen. Andra bloggar om: Street, böcker, författare

Det var inte så att min mamma köpte de här böckerna till mig, men hon fick dem i jobbet och tog med dem hem. När hon läste högt för mig var det alltid sagor; Bröderna Grimm, Nalle Puh, Maurice Sendak, Lennart Hellsing och Astrid Lindgren, Lilla Anna och långa farbrorn, Putte i Blåbärsskogen eller tillochmed Tusen och en natt.

Men på 70-talet fanns det också en del moderna sedelärande böcker i bokhögarna hemma: En by i Sydamerika av Stig Unge och Cecilia Torudd, Anna Riwkins Salima bor i Kashmir och de andra bor-i-böckerna, Dahlbergs demonstrerar av Rolf Knutsson och Maud Reuterswärd, och många andra.

Så här skrev Rabén & Sjögren om sina barnböcker i Verdandi-serien:

Verdandis barnböcker är ett försök att introducera en delvis ny typ av barnlitteratur. Målsättningen är bland annat att tillgodose barns behov av information om aktuella internationella samt sociala problem. Förutom faktaframställningar presenteras uppdiktade berättelser med ett radikalt idéinnehåll. Verdandis barnböcker vill förmedla en kritisk syn på dessa frågor.

De politiska böckerna var oftast tråkiga. Men Sprätten var ganska kul, för han bajsade. Och stirrade på nakna tanter.

Boken om Sprätten är skriven av Annika Elmquist 1970.

En annan bok som gjorde ett outplånligt intryck på mig är Mamman och pappan som gjorde arbetsbyte, av Sonja Åkesson och Monica Schultz (1970).

Inte för att mamman jobbade - det var jag redan (mer än) van vid, utan för att det fanns en pappa som gillade att vara tillsammans med sina barn.

“Det hade han egentligen alltid önskat sig: han tyckte det var helkul att tvätta och stryka och baka och laga mat. Och tänk att få ha barnen omkring sig hela dagarna!“

Boken om Mikaels mamma Mari som jobbar i gruva, Varför arbetar mamma? av Horst Tuuloskorpi (1981) är inte en av mina barndomsböcker (jag blev själv mamma två år efter att den kom ut).

Ändå har jag den stående bland 70-talsböckerna. Det enda som gör den annorlunda är att den är så dyster. Maris dystra liv i gruvan skildras i dystra svartvita bilder.

Men man får veta precis varför mamma arbetar:

“När Mari arbetar så hjälper hon till med tillverkningen av allting som hon och Mikael behöver. Det är därför hon arbetar. Samtidigt hjälper hon till med allting som alla människor behöver för att kunna leva, tänka och ha roligt.“

Jag har inte läst de här böckerna för mina egna barn. De har fått höra många av sagorna som min mamma läste för mig, och fantastiska böcker som kom ut när de själva var små. Jag har medvetet inte valt pedagogiska socialrealistiska böcker åt dem, antagligen för att Verdandi-böckerna fortfarande ger mig rysningar av tråkighet. Det närmaste vi har kommit “uppdiktade berättelser med ett radikalt idéinnehåll” är kanske Olssons pastejer, men den är så rolig och sorglig samtidigt så det räknas inte.

Samtidigt vet jag att man inte alltid märker vad ens egen samtid tar sig för egendomliga uttryck, eftersom man är mitt uppe i den. Vad kommer våra barn att få rysningar av?

Andra bloggar om: böcker, barnböcker, litteratur, pedagogik, 70-talet, kapitalism, Sprätten, Verdandi, kulturfostran.

PS Klicka på bilderna för att se dem i större format.

PPS Den här posten försvann ett tag, men tack vare Jonas på svensk lemonad kunde den komma tillbaka igen. Tack Jonas!

Ursäkta om ni kom hit för att läsa den, jag ska göra allt för att hitta den igen, eller skriva om den vid tillfälle.

** Uppdaterat 4 november ** Nu är texten tillbaka igen

P1-programmet Boktornet ska läggas ner, och ingenting kommer i dess ställe. Styrelsen i Sveriges författarförbund är arga och har idag mailat vd:n Peter Örn och programdirektören Eva Blomquist på Sveriges Radio:

Vi hör med oro att ni planerar att lägga ned Boktornet från årsskiftet. Det innebär att ett stort litteraturfönster stängs inom public service. Boktornet producerar 4 program/vecka 52 veckor/år. Det handlar om en presentation och en lyssnarupplevelse baserad på minst 200 böcker. Boktornet har blandat gammalt och nytt, klassiskt och populärt. Att man väljer att “riva” Boktornet och inte ersätta det med något annat är för oss obegripligt - speciellt som litteraturintresset är starkare än någonsin. Det finns heller ingen argumentation bakom nedläggningen. Att “tablån är full” är bara tomma ord.

Vi motsätter oss inte förnyelse och förändringar men det sätt på vilket ledningen för SR nu genomför dessa förändringar blottar en allvarlig brist på idéer om vad som ska komma i de nedlagda programmens ställe.

Boktornet behövs för att ge publiken en möjlighet till nya och oväntade litterära möten. Boktornet är ett program som gör att folk sen går till biblioteket och lånar böcker. Lägg inte ner Boktornet.

Uppdatering: Jag fick ett mail från programdirektör Eva Blomquist. Hon skriver så här:

Inför 2007 finns programmet inte med i programtablån för P1. Anledningen är att P1-tablån skall genomgå några få förändringar där några program skall ge plats åt andra. Det är ett led i en kontinuerlig utveckling, som Sveriges Radio genomför inför varje verksamhetsår.
Jag har förståelse för att det leder till besvikelse för de lyssnare, som är fästa vid speciella program. Det är svårt att undvika att förändringar också drabbar.

Låt mig försäkra att Sveriges Radio inte kommer att minska andelen litterärt stoff i sitt programutbud. Dels är det en tydlig del av vårt public service-uppdrag, dels är det ett värdefullt inslag i programmen, som vi vet att många lyssnare uppskattar.

För att bättre tillfredsställa den litteraturintresserade radiopubliken har det länge varit en ambition hos Sveriges Radio att erbjuda lyssnarna alla de uppläsningar, gamla och nya, som finns i vårt arkiv.
Vi vet att lyssnarna i allt större utsträckning vill lyssna när det passar deras övriga vanor. Ett sätt att underlätta detta vore att göra uppläsningarna nedladdningsbara via SR-webben. På samma sätt skulle också ett radiobibliotek kunna skapas för barnen. Det skulle underlätta för barnen och deras föräldrar om radions alla sagor och berättelser fanns tillgängliga för lyssning på SR:s barnwebb. Vi hoppas att det ska bli möjligt, för litteraturens och för lyssnarnas skull.

Ingenting om hur Boktornet ska ersättas alltså, men ett avledande halvt löfte om modernare barnradio.

Andra bloggar om: Boktornet, Svenska Författarförbundet, Sveriges Radio

Dave Pelzer är mest känd för sina självbiografiska böcker om pojken som kallades Det, där han beskriver en fruktansvärd barndom med en psykotisk mamma som plågade och misshandlade honom. Vid tolv års ålder fick han äntligen hjälp att flytta hemifrån och blev placerad i fosterhem. Hans “pojken”-böcker har blivit storsäljare i många länder.

På senare år har Pelzer även skrivit en rad självhjälpsböcker, med utgångspunkt i sina egna erfarenheter. Den senaste boken heter “Självhjälp för tonåringar” (orginaltitel Help Yourself for Teens: Real-Life Advice for Real-Life Challenges), och syftar till att stötta ungdomar som haft det svårt.

Budskapet i boken är enkelt och klokt. “Du kan klara dig, om du bara vill” skriver Pelzer. “Hat och rädsla är bara hinder på vägen - ingen annan bestämmer ditt öde utom du själv”. Han talar direkt till sin unga läsare: “Jag ber dig”, skriver han, “lyssna noga på det här och gör inte samma misstag som jag gjorde!”

Trots den goda viljan är det här inte någon bra, läsvärd eller prisvärd bok för de allra flesta. Det positiva budskapet uppväger inte bokens svagheter.

För det första är det en bok om ganska extrema omständigheter, som vänder sig till en ganska liten målgrupp: unga människor i ganska extrema situationer. Det svenska förlaget skriver att “detta är en bok som alla tonåringar kan ha glädje av och finna stöd i”, men det tycker jag inte alls. Även om de flesta ungdomar har finnar behöver de inte en bok om hudvård för brännskadade. Det känns mer som ett försök från förlagets sida att slå ännu mer mynt av Pelzers berömmelse. Frågan är också om de personer som faktiskt skulle ha nytta av den kommer att läsa den.

För det andra är det en typisk amerikansk självhjälpsbok, på det sättet att den är långrandig och tuggar om samma budskap, om och om igen. Den hade kunnat vara hälften så kort (nu är den på 192 sidor) och ändå sagt samma sak. Mycket av texten är också utklippt och inklistrad från hans andra böcker, i de stycken där Pelzer flikar in sina barndomsminnen i korta eller långa tillbakablickar.

För det tredje är den uppfostrande och mer tjatig än en dagisfröken. Varje kapitel avslutas med långa listor av uppmaningar som “Lär dig att följa ditt samvete!”, “Kom alltid ihåg vad som verkligen är viktigt för dig!” och “Slut dig inte inom dig själv!”. Till slut känner man sig som en trotsig tonåring som tänker gå och sluta sig inom sig själv bara på pin kiv.

Eller som en av tonåringarna, som jag bett att läsa den, sammanfattade:
“Det är fint tänkt. Men det funkar inte.”

En kortare version av den här recensionen är publicerad i tidningen Leva, nummer 10.

Andra bloggar om: Dave Pelzer, Självhjälp för tonåringar, självhjälp, tonåringar, böcker, boktips.

Gå inte ut då. Stanna och läs den här novellen istället: All Summer in a Day, av Ray Bradbury.
Sen kan vi snacka om regn.

The Truth av Terry Pratchett är en favorit och får följa med både på tunnelbanan och i sängen. Det är andra gången jag läser den och nu är den ännu bättre! William de Worde blir tidningsutgivare när den första tryckpressen kommer till Ankh-Morpork, och försöker bevisa att Lord Vetinari har blivit falskt anklagad för mord. För att bevisa Vetinaris oskuld behöver han hjälp av en talande hund, men de galna mördarna Mr Tulip och Mr Pin är är på både honom och hunden på spåren. Discworld är en bucklig spegelbild av vår värld - i just den här boken får kvällspressen och överklassen sina fiskar varma.

Den tredje boken, Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith, började jag läsa igårkväll, så den måste jag be att få återkomma om. Upplägget verkar iallafall bra!

Andra bloggar om: Näslund, psykopater, Pratchett, Discworld, journalister, McCall Smith

Just när jag sitter och funderar på vad det är som gör autografer så åtråvärda dimper ett brev från Författarförbundet in i min brevlåda:

Kära förbundsmedlem!

Det har kommit till förbundets kännedom att personer som påstår sig samla på autografer och foton på författare skickar brev där de uppmanar mottagaren att på ett förtryckt kort fästa sitt fotografi och skriva sin autograf.

Ett sådant kort med fotografi och namnteckning kan sedan utgöra underlag för ett falskt pass eller användas vid beställning av varor eller tjänster i annans namn m m.

Vi vill råda alla medlemmar att inte besvara brev av detta slag på något sätt.

Vänliga hälsningar,
Förbundsjuristerna

Typiskt jurister att genast misstänka autografjägarna för att vara kallhamrade typer som vill luras och smuggla, istället för att tro att vi svenska författare är så omåttligt populära utomlands så att fansen slåss om våra autografer.
Fast de har förmodligen rätt.

Andra bloggar om: autografer, fans, förfalskare, författare